Luleåbiennalen 2020:
Tiden på jorden / Time on Earth
21.11.2020~14.2.2021

Information angående COVID-19

För att i förväg planera ditt besök var god maila osa@luleabiennial.se och meddela vilken dag, vilken/vilka utställningar och vilken tid du planerar ditt besök så återkommer vi med bekräftelse på detta.

Vi vill kunna erbjuda en så säker utställningsupplevelse som möjligt och har därför begränsat antalet besökare som kan vistas i lokalerna markant:

På Luleå konsthall får max 6 besökare vistas samtidigt.
På Galleri syster i Luleå får max 3 besökare vistas samtidigt.
På Vita Duvan i Luleå får max 5 besökare vistas samtidigt.
På Havremagasinet länskonsthall i Boden får max 8 besökare vistas samtidigt.
På Välkommaskolan i Malmberget får max 8 besökare vistas samtidigt och i lokalen som hyser Hanna Ljunghs och Mattias Hållstens ljudverk endast 3 besökare.
På Silvermuseet i Arjeplog får max 20 besökare vistas samtidigt.

Norrbottens museum håller stängt för besökare till och med den 8 december, med eventuell förlängning.

Luleåbiennalen 2020 följer noga Folkhälsomyndighetens rekommendationer och utvecklingen kring Covid-19. Vi uppmanar därför alla våra besökare att hålla ordentligt avstånd från andra, god handhygien, och att stanna hemma om ni känner er det minsta sjuka. Det finns handsprit tillgängligt i utställningarna. Vi desinficerar ytor och utställningslokalerna städas noggrant kontinuerligt. Vi uppmanar dessutom er som tänkt resa till våra utställningar från annan ort än Norrbotten att vänta med detta tills vidare. Utställningarna pågår till och med 14 februari 2021. Vi reserverar oss inför att restriktionerna kan komma att ändras och återkommer då med uppdaterad information.

Tack för er förståelse, ta hand om er!

Alexandros Tzannis

Alexandros Tzannis majestätiska teckningar bygger rum. De inbjuder betraktaren att vandra in och emellan dem. Upphängda på stålkonstruktioner böjer sig pappret i en vågrörelse över ramverket. Motiven är abstrakta, tecknade rörelser i detaljerade skikt som vid en närmare granskning liknar kartor och topografiska bilder. Verket ingår i serien Blue Black Layers Over the White Cities där Tzannis bl a har tecknat hemstaden Aten, dess känslomässiga, historiska och krisartade skikt som mörklägger platsen. För biennalen har Tzannis utökat serien med ytterligare fyra teckningar. I teckningarna finns referenser till stålutvinningens färgschema: den grå metallen, den glödande röda färgen i tranformationen och den vita röken från nedkylningsprocessen. En av teckningarna visas i lunchrestaurang Malmen på SSAB:s Stålverk i Luleå.

Vill du säga några inledande ord om din konstnärliga praktik?

Jag betraktar mig själv som en målare, trots att jag oftast gör skulpturer.
Jag väljer mina material i relation till situationer, det som lämpas bäst för att gestalta och utveckla mina idéer. Tematiskt balanseras mitt arbete mellan det förflutna och framtiden, mellan utopi och dystopi, jag är intresserad av dessa ytterligheters balansakter i nuet.

I biennalen visas det pågående projektet Blue Black Layers Over the White Cities, hur påbörjades arbetet med detta projekt och vad handlar det om?

Projektet Blue Black Layers Over the White Cities inleddes för tre år sedan då jag bjöds in att göra en utställning på State of Concept i Aten. Där arbetade jag med en rumslig installation bestående av två skulpturer, keramik och storskaliga teckningar utförda med kulspetspenna, upphängda på järnramar. Utställningen som helhet fungerade som en slags personlig metafor över staden Aten: älskade scener, promenadstråk och dolda platser. Idén var att kartlägga staden utan att för den sakens skull skapa en tydlig överblickbarhet. Jag ville att betraktaren skulle förstå att de kartor som jag ritade och de platser jag berättade om skulle vara nästintill omöjliga för betraktaren att själv hitta, såvida hen inte följde angivna spår. Medan jag tecknade på pappret med bläck och kulspetspennor (en tidskrävande process) började jag tänka på när jag bodde i Wien för 10 år sedan och hur människor där återkommande refererade till Aten som den ”Vita staden”, denna föreställning blev utgångspunkten för verkets titel Blue Black Layers over the White Cities, eftersom jag ovanpå det vita tecknade lager av blått och svart bläck. För mig blev det känslomässiga lager över den vita staden Aten, blåa melankoliska lager och svärtans mörka lager. Verket påbörjades under krisåren i Grekland. Hela utställningen på State of Concept gavs namn efter verket och därefter har min kartläggning av staden fortsatt med tillägg av ytterligare städers kartläggningar dit jag bjudits in att ställa ut: Paris, Cypern och nu Luleå. Mina material är konsekventa, jag gillar kulspetspennan därför att den är vanligt och enkelt, något som används i vardagen. Jag tycker också om tanken på att övervinna materialets gräns och skapa något imponerande stort. När jag gör teckningarna får jag oftast hjälp av vänner som tecknar de tre till fem skikt som verken oftast utgör. Samarbetet blir en del av processen. Storskaligheten hos teckningarna vill jag ska inge en känsla av att befinna sig mitt i en arkitektur, mitt i staden.

Hur har Luleå och Norrbotten inspirerat dig i produktionen av ditt verk?

När vi påbörjade samtalet om mitt deltagande i Luleåbiennalen och det att presentera en fortsättning på serien Blue Black Layers over the White Cities började jag att göra efterforskningar om Luleå och Norrbotten. Jag intresserade mig för motsättningar mellan de tunga industrierna och naturen, Sveriges neutralitet och militära aktiviteter i området under andra världskriget, den norra regionens rika jord och de södra delarnas exploatering av land, stillheten och lugnet i ett liv nära naturen men också de industriella områdenas futuristska estetik, dess produktion och rikedom och de ekologiska problem som med den följer. Tendenser som egentligen är återkommande för de flesta moderna städer, jag började att teckna kartor och ritningar för att belysa underliggande strukturer. Jag drogs till industriernas infrastruktur, stålfabrikerna och tankarna om en verksamhet som försiggår i det dolda, eller under jordytan. Jag ville teckna det vi inte ser, som döljer sig i bunkrar och bakom fabrikernas stängda dörrar. De fyra nya teckningar som jag producerat för Luleåbiennalen innehåller kartor över staden, spår från järnvägarna, enkla planritningar från stålfabriker, mentala labyrinter och två havshorisonter.

Och verket kopplas också samman med personliga minnen?

Ja, som jag berättade var stålindustrin i Luleå det som jag på en gång drogs till när jag påbörjade arbetet för biennalen. Jag förstod efter ett tag att det hade personliga orsaker i relation till minnen från barndomen; jag brukade spendera mina sommarlov på den grekiska ön Serifos där letade jag efter vackra stenar och mineraler längs med strandkanten – Jag tror att jag ville bli en geolog på den tiden. På Serifos hade det funnits järngruvor sedan antiken och här utspelades myten om cykloperna i Odyssén. Gruvans aktiviteter återupptogs på 1800-talet och pågick fram till 1960-talet, runt 2000 personer bodde och arbetade där – men under fruktansvärda förhållanden. En enskild arbetare startade år 1916 ett uppror och en strejk. Under några dagar ockuperades ön av arbetarna som krävde bättre levnadsförhållanden, detta var första gången som förslaget om åtta timmars arbetsdag togs upp i Grekland. I den här berättelsen och i det personliga minnet framträdde allt det som de nya teckningarna i biennalen har härbergerat: stålets väsentlighet, labyrintiska former och att gräva där man står. Förutom kollektionen av verk som visas på Luleå konsthall finns också en av mina teckningar i entrén till SSAB:s fabrik och lunchrestaurang i Luleå. Teckningen Sea Horizon bär en stämpel med siffran 1916 – ett minnesmärke för järnarbetarna på Serifos men också för dagens pågående kamper för arbetares rättigheter och motstånd.

Radio 65.22 är ett tvärsnitt av biennalens tema och innehåll som förstärker och tillgängliggör skrivna texter, gestaltade situationer och konstnärliga röster. Radio 65.22 möjliggör också för dig som inte kan uppleva Luleåbiennalen på plats i Norrbotten att ta del av valda delar av årets aktiviteter. Vi vill skriva in oss i en experimentell och utforskande radiotradition där själva mediet blir en plattform för vår idé om radio och dess förmåga att skildra och avspegla vår omvärld. Radio 65.22 får till uppgift att på ytterligare sätt berätta om verkligheten, som kanske inte är möjligt genom bilden eller texten.

Under Brottstycken: Tiden på jorden presenteras radioprogram och ljudverk i olika genrer och former som på ett eller annat sätt är ett utsnitt ur årets biennal. Platsens ande är ett turnerande litteratursamtal om språk och plats. Under ledning av kulturjournalisten och författaren Kerstin Wixe söker vi upp platser som varit avgörande för en författares berättelser eller bär berättelsens historia. Vävda sånger är en fördjupande serie radioprogram som accentuerar sången, röstens och berättandets roll i skapandet av nya världsbilder och -ordningar.

Lyssna, begrunda, njut!