På Kungsgatan 32 i centrala Luleå, mellan två bostadshus, står ett monument rest till minne av de fem personer som den 3 mars 1940 föll offer i ett attentat mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman. I flammor av stål har Piteåkonstnären Toivo Lundmark funnit en form som ”…bildligt skall minna om den tragiska händelse som stadens historia rymmer”.
Likt Lundmarks konstverk Frihet, tanke, liv låter vi Lulu-journalens första nummer minnas och reflektera Flammanattentatet – ett terrordåd utan motsvarighet i Sveriges historia. Vi fäster blicken på en tid i Norrbotten och Sverige då rädslan för omgivande hot drev fram extrema handlingar av militär och privat karaktär. Med tanke på Norrbottens geografiska position, med närheten till Finland och Sovjetunionen, var spänningarna särskilt framträdande här. Man kan se attentatet som kulmen på de upptrissade år av nationalism, krigshets och kommunisthat som föregått det. Dess karaktär och planläggning är uppseendeväckande; en av dådets nyckelpersoner, Ebbe Hallberg, var landsfiskal och polischef i Luleå. Tillsammans med en journalist på den konservativa tidningen Norrbottenskuriren och några officerare organiserade och genomfördes det brutala dådet i syfte att tysta oliktänkande. Vi riktar också ljuset mot historien om när den svenska regeringen upprättade interneringsläger för antifascister och antinazister under 1930~40-talen. Det största lägret var beläget i den norrbottniska byn Storsien, i Kalix kommun. Här satt bland annat medarbetare på Flamman-redaktionen. Lägren och attentatet överlappar varandra i tid, stämningar och livsöden.
Genom att ta upp dessa mörka historier reflekterar vi den svenska självbilden och neutraliteten. Vilken resonans ger händelserna idag? Vad händer när vi tillsammans tittar tillbaka och minns? Varför bränner den här historien till extra mycket just nu? Det här är frågor vi lyft i en researchprocess som kommer att leda oss vidare in i Luleåbiennalens öppning, november 2018. I journalen vill vi dela de samtal och efterforskningar som inte alltid är närvarande i en fysisk utställning, men i allra högsta grad i den curatoriska processen mot den. Med hjälp av inbjudna skribenter gör vi ett kollektivt försök att formulera oss kring mörkrets komplexitet, vad ser vi i mörkret? Och vad träder fram först i distansens ljus?
”Den ändlösa grymheten hos en katastrof beror på att den oftast märks alldeles för sent, först sedan den inträffat.” Poeten Ida Linde använder sig av filosofen Georges Didi-Huberman när hon i detta nummer funderar kring det upplösta motståndet, och en bortglömd del av Sveriges historia. Vilken katastrof är det vi ännu inte ser?
När vi började leta information om händelserna förstod vi hur lite det fanns skrivet: Ett par publikationer, radioreportage och artiklar. Mycket av materialet vi hittade var från 70-talet och de som genomlevde händelserna är nu döda. De två interpellationer som lämnats in till riksdagen, år 1987 respektive år 2000, med uppmaningar om upprättelse till de hundratals människors som internerades, avstyrktes av utskottet bl a mot bakgrund av att ”Man måste beakta det allvarliga läge vårt neutrala land befann sig i under andra världskriget och de speciella förhållanden och säkerhetskrav som då gällde. Efter den långa tid som förflutit framstår det inte heller som meningsfullt att från statens sida vidta åtgärder i syfte att utreda de påtalade förhållandena”
Vi sitter i SR-journalisten Kerstin Wixes kök i Luleå, januari 2018. Som ung journalist på 70-talet var hon en av de första att skriva om interneringslägren tillsammans med kollegorna Ingrid Eriksson och Karl-Erik Larsson. Artikeln publicerades i Folket i bild/Kulturfront. I samma tidning, samma år, kunde man som en del av reportageserien “Vår okända historia” även läsa Ulf Oldbergs grundliga efterforskningar av Flamman-attentatets efterdyningar och vittnesmål. Han berättar om ”eldsvådan som blänker i många ansikten”. Nu publicerar vi dessa två viktiga texter på nytt.
För numret har vi också bjudit in tre skribenter att bidra med samtida reflektioner av händelserna. Gällivare-poeten David Väyrynen har skrivit en gripande dikt ”Tillägnad de innebrända”. Skribenten och Flamman-medarbetaren Judith Kiros skriver i sin text ”Det är inte natt ännu” om bandet till sina historiska kollegor och statens våldsamma apparat, medan författaren Ida Linde for till Storsien och i ”Det jag inte ser i Storsien” reflekterar det sköna landskapets dolda mörker. Vi har också träffat Lasse Brännberg från Luleå, som generöst delat sin fars vittnesmål, en Flamman-medarbetare och internerad, om attentatets omgivande spänningar och efterskalv. Konstnären Edith Hammar har bidragit med en svärtans illustration och från Norrbottens arkiv och Luleå stadsarkiv har vi fått låna bilder och arkivmaterial för publicering.
I slutet av journalen finns en lista för vidare läsning. Insamlandet av material och referenser är ett pågående arbete och vi tar tacksamt emot tips på ytterligare texter, vittnesmål och skildringar av händelserna, för att på så vis göra referenslistan till ett levande dokument som vi fyller på eftersom.
Trots sitt helförstörda tryckeri lyckades Norrskensflamman snabbt få ut tidningen igen efter attentatet. De öppnade med rubriken ”Är det sant herr Stadsfiskal?” som syftade på ryktet om att polischefen och stadsfiskalen Ebbe Hallberg varit inblandad i attentatet. Ebbe Hallberg blev efter några veckor anhållen som misstänkt och hans vittnesmål utgjorde underlaget för att arrestera de andra attentatsmännen. Konservativa Norrbottenskuriren menande att Hallberg var sinnessjuk, och NSD (Norrländska Socialdemokraten) hävdade att branden varit en ”parallell-händelse”, som kommunisterna själva troligen stått bakom.
När vi sätter oss in i dessa skeenden får vi insikt i förvirringen som råder i händelsernas centrum, och hur svårt det kan vara att förstå och agera i rätt riktning. Det för oss till tiden vi befinner oss i just nu och den splittrade känsla som förenar många av oss. Man kan se det här numret som en ansats till att greppa vad som hände då, vilket kanske kan hjälpa oss att greppa allvaret idag, i Sverige augusti 2018.
Emily Fahlén och Asrin Haidari,
redaktörer och konstnärliga ledare för Luleåbiennalen.
Vi vill tacka alla de som gjort detta nummer möjligt, genom samtal och delande av material:
Anna Herdy
Anders Nyström
Folke Olsson
Folket i Bild/Kulturfront
Karin Tjernström
Kerstin Wixe
Lasse Brännberg
Luleå Stadsarkiv
Matilda Eriksson
Minge Stellin
Nils Lundgren
Norrbottens museums arkiv
Sigrid Flensburg
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
Lulu är hur Luleå benämndes i skrift första gången 1327, ett namn med samiskt ursprung som kan uttydas "östligt vatten". Det har fått ge namnet till Luleåbiennalens journal som släpps en gång i månaden under perioden augusti 2018 till och med februari 2019. I sju nummer ges läsarna genom text, bild och film olika ingångar till det samlade temat mörkrets landskap. Alla nummer tar avstamp i ett offentligt verk i Norrbotten. Lulu-journalen görs av biennalens konstnärliga ledare och inbjudna gästredaktörer. Tidningen publiceras på biennalens hemsida och går att ladda ner för utskrift.
