Den nyskrivna föreställningen Svart katt och vit räv av Dimen Abdulla utspelar sig på gränsen mellan världar. Texten har tillkommit i ett psykotiskt tillstånd och skriver fram en verklighet där vanföreställningen, drömmen, fiktionen och kliniken uppgår i varandra. Åtskillnaden mellan fiktionen och verklighet är inte längre giltig – om den nu någonsin var det. I Svart katt och vit räv är det ett kollektiv av ”jag” som talar, förklädda på en maskerad, förlorade i en labyrint av berättelser.

I Svart katt och vit räv sätter det psykotiska tillståndet verkligheten ur spel. Arbetet har delvis inspirerats av situationisten Guy Debords klassiska verk Skådespelarsamhället från 1967 och hans försök att formulera en sammanhängande teori för att förstå det moderna kapitalistiska samhället. Debord beskriver hur kapitalismens varufetishering och förtingligande av allt, inklusive konsten och våra relationer, kopplar loss produktionen och konsumtionen från verkliga behov. Även detta ett slags upplösande av gränserna mellan fiktion och verklighet. I Svart katt och vit räv undersöks frågan: Vem har makten över narrativet? Och hur kan jaget återta den?

Den täta texten framförs av studenter från Teaterhögskolan i Luleå som efter regi från Abdulla, textdramaturgi av Joakim Sten och regiassistans från skådespelaren Amina Szecsödy, har dirigerats i en Beckettartad-koreografi. Arbetet med föreställningen har växt fram under en intensiv vecka av inläsningar och workshops på skolan i samarbete med skådespelaren Ulf Friberg. Skådespelare i föreställningen: Alexandro Soltani, Astrid Tägt, Amanda Kilpeläinen Arvidsson, Ivar Forsling, Astrid Gislason, Christoffer Rigeblad, Jannie Östergren och Natalia Fuentes Araya.

Dimen Abdulla (f. 1984, Kirkuk) är dramatiker verksam i Uddevalla och Stockholm.

Den ena
Vad var det som hände här?
Den andra Här?
Den ena Här
Den andra
Här har det hänt mycket

Fragment ur Välkommaskolan är ett spel för två kvinnoröster. De talar om en skola som håller på att rivas och en sjö där man av respekt ska förbli tyst. Tillsammans rör de sig runt frågor om vad människor gör mot jorden och varandra.

Linnea Axelsson (f. 1980, Porjus) är poet, författare och konstvetare verksam i Stockholm.

Som en del av Vävda sånger, i samarbete med Statens konstråd.

I Perestroika Songspiel. Victory over the Coup befinner vi oss mitt i ett centralt skede under den sovjetiska perestrojkan, efter segern över den kupp som ämnade återställa sovjetkommunismen, den 21 augusti 1991. Just denna dag, full av oövertäffat folkligt uppbåd, verkade det som om demokratin slutligen vunnit i det nya Ryssland, och att folket själva skulle kunna bygga upp ett rättvist samhälle från grunden.

Verket är uppbyggt likt ett antikt drama: dess persongalleri består av en kör och fem hjältar. Hjältarna är typiska karaktärer alstrade under denna era, var och en med sin specifika vision om hans eller hennes roll i historien: en demokrat, en affärsman, en revolutionär, en nationalist och en feminist. De agerar och de drömmer. De analyserar sina handlingar och sin plats i systemet, och sina visioner för Rysslands ännu outstakade politiska väg. Kören, det personifierade historiska medvetandet, kommenterar situationen och hjälper oss att läsa mellan raderna. Kören fäller moraliska utlåtanden om våra hjältar och förutspår deras framtid, som om den betraktade handlingen från nutiden.

Filmen analyserar den specifika sammansättning av krafter och idéer som var verksam under detta ytterst avgörande historiska skede. Den kritiserar på samma gång en politisk naivitet som visar oss det svåra i att enas kring en gemensam framtid. I sina Songspiels återupptar Chto Delat? metoder Bertolt Brecht utvecklade i sina episka pjäser, och skapar på så vis en samtida form av dialektisk film.

Konstnärskollektivet Chto Delat? [Vad bör göras?] bildades 2003 i St. Petersburg i Ryssland och består av en arbetsgrupp av konstnärer, kritiker, filosofer och författare från St. Petersburg, Moskva och Nizhny Novgorod.

I The Invisible Hand of My Father porträtterar Giorgi Gago Gagoshidze sin far och dennes högra hand: Fadern tillhörde den våg av migranter som efter Sovjetunionens fall sökte arbete i västeuropeiska länder. Som byggarbetare spelade handen en avgörande roll för hans ekonomiska och sociala liv, och försörjde hans familj under det decennium som han arbetade i Europa. Filmen utspelar sig i en förändrad tillvaro; efter en arbetsplatsolycka 2008 i vilken fadern förlorade sin hand i en cementblandare. Som en följd av olyckan återvände han och bosatte sig i familjens sommarstuga i Racha. Där lever han ett stillsamt liv möjliggjort av en portugisisk invalidpension. Handen svävar som en ande över hans tillvaro i Kaukasus storslagna omgivningar, den påminner oss om premissen för livet i bergen och det faktum att olyckan ägde rum ”i rätt tid”: Just innan den globala marknadens ”osynliga hand” förlorade sitt grepp. Handen görs till en symbol för skiftande ekonomiska landskap – en protes med vilken det inte går att skapa sig en meningsfull relation.

Giorgi Gago Gagoshidze (f. 1983, Kutaisi) är konstnär verksam i Berlin.

Kvinnors engagemang i naturen har genom historien ofta fördömts som häxkonst och fått allvarliga straff till följd. MONSTRA är ett framträdande som minner om en ritual. Här ställs det klassiska mot det absurda och det organiska mot det konstgjorda. I mötet mellan dessa kontraster manifesteras många av våra kulturers godtyckliga ideer om kvinnors relation till växter och vad som är accepterat beteende och inte. MONSTRA uppförs av fem kvinnor och sju växter. Genom sin överväldigande fysikalitet väcker verket frågor om vårt komplexa förhållande till naturen, så väl som till sexualitet och kön. Från den aseptiska inledningen till det kaotiska slutet blir kvinno- och växtkropparna mer och mer vilda, oförutsägbara, kraftfulla och potentiellt också farliga.

Manuela Eichner (f. 1980, Foz do Iguaçu) är konstnär verksam i São Paulo och Berlin.

Elisabete Finger (f. 1984, Arroio do Tigre) är performancekonstnär och koreograf verksam i São Paulo.

Som en del av Vävda sånger, i samarbete med Statens konstråd.

Aage Gaup har varit verksam som konstnär och scenograf sedan det tidiga 70-talet. Gaup var medlem av den legendariska Masi-gruppen vilken var föregångare till det Samiska konstnärsförbundet som bildades 1979, som sedermera etablerade Sámi Dáiddaguovddáš år 1986. På Välkommaskolan visas en serie verk Gaup gjorde särskilt för utställningen Gammalt språk – nya former och flyktingar, 2018, på Sámi Dáiddaguovddáš [Samiskt centrum för samtidskonst] i Karasjok, Norge. I installationen, som utgörs av stora träskulpturer, manifesterar Gaup sitt intresse för ett visuellt språk, som till exempel hittas bland symbolerna på Nåjdernas trummor. Symbolerna har antagit en tredimensionell form och språket utgör en fjärde dimension.

Kolteckningarna baserar sig på teckningar Aage Gaup fann då han städade ur sin mors dödsbo. Teckningarna illustrerar moderns och Gaups flykt till Áiterohtu under Andra världskriget, där Gaups morföräldrar bodde i sina kåtor. Tyskarna hann dock ikapp mor och son och de tvångsdeporterades till södra Norge. De små teckningarna fanns på baksidan av några julkort och på ett kalenderblad, som flyktiga bevis över ett gömt trauma.

Många av Aage Gaups arbeten relaterar till samisk mytologi eller den samiska erfarenheten, men i dem finns också ofta en universell infallsvinkel som tar ställning för förtryckta folk världen över. Traditionella samiska kunskaper om både träslöjd och snickeri i större skala kommer till uttryck i skulpturen, som är snidad ur Mangroveträ. Denna passiva krigsapparat är på samma gång hotfull och löjlig, en bildstod över den patriarkala fåfängans meningslöshet. Skulpturen Sleeping War Machine gjordes i Maracaibo, Venezuela, som del av utställningsprojektet Maya, Sami, Barí, Wayúu, Yukpa, Añú, Arte Contemporáneo på inbjudan av Centro De Arte De Maracaibo Lía Bermúdez, där flera urfolkskonstnärer från Venezuela, Guatemala och Sápmi medverkade.

Aage Gaup (f. 1943, Børselv) är konstnär och scenograf verksam i Karasjok.

Som en del av Vävda sånger, i samarbete med Statens konstråd.

Apostolos Georgious verk har inga titlar. Det som händer utspelas innanför målningens ram i en koalition av människor och ting placerade i ett slags tidens vakuum. Du behöver inte veta något mer än det du ser framför dig, måleriet är övertygande. De storskaliga verken i akryl är utförda med breda penseldrag och dov pallet i duvblå, granit, mint och bruten röd. Det är ett på en gång figurativt och abstrakt arbete, som inte uppehåller sig vid detaljer men däremot vid karaktärernas starka gester och de mångbottnade tolkningar som följer med dessa. Georgious arbetar utifrån tanken om att skildra något allmängiltigt och eliminerar så det överflödiga. Scenerna är aldrig explicita men absurda och laddade. I odefinierade territorier bland vardagliga föremål såsom papper, tvättställ, skrivbord och skor framträder målarens grovhuggna gestalter i situatio- ner av isolation. Vi bevittnar karaktärerna, som inte sällan är kostymklädda män, snubbla, fly och tappa sina byxor.

Ibland tar karaktärerna tillflykt ut från målningens fond och klättrar in i fyrkantiga öppningar som fönster, stundom blickar de ner i djupa avgrunder som om de funderade på att försvinna, emellanåt fördunklar de sin tillvaro genom att sticka ner huvudet i ett vattenbad. Men de är likväl synliga eftersom vi betraktar dem, ertappade i de mest utlämnande situationer av existentiell förvirring och förlorad kontroll. Fram träder ett slags utsägelse om den moderna människans tillstånd, den vilken slussas mellan återvändsgränder och hopp om förändring, mellan lugn och sorg, nederlag och befrielse. I ett tragikomiskt drama som efterliknar livet självt.

Apostolos Georgiou (f. 1952, Thessaloniki) är konstnär verksam i Aten.

Två systrar som inte är systrar, två graviditeter, en tvåsitsig bil, en skönhetsdrottning, en pudel. Ett presidentval med resultatet att ännu en fascist satts till makten – den här gången i Brasilien. Ett kriminaldrama utan ett brott. Deux sœurs qui ne sont pas sœurs är ett drömskt utforskande av gemenskap, ansvar, fertilitet, etik och framtid. Deux sœurs qui ne sont pas sœurs basers på ett originalmanus skrivet av Gertrude Stein år 1929, just som fascismen i Europa började att vinna i styrka. Gibsons film i sin tur utspelar sig i Paris, nästan precis ett århundrade senare, i en tid av liknande samhällelig och politisk oro. Med en rollista bestående av nära vänner och för Gibson viktiga influenser – poeten Alice Notley, konstnärerna Adam Christensen och Ana Vaz, pedagogen Diocouda Diaoune m.fl – understryker Gibson Getrude Steins intresse för självbiografi och upprepning.

Filmen utforskar feminismen inte endast som ämne utan även som metod. Både i form av fiktiv thriller och en yttring av kollektiv representation föreslår Deux sœurs qui ne sont pas sœurs empatin och vänskapen som handlingsmedel i en alltmer turbulent samtid. Musiken i filmen, som även den svarar mot repetitionen, upprepandet och dubbelheten som återfinns i Gertrude Steins manus, är skriven av den brittiska kompositören Laurence Crane. Deux sœurs qui ne sont pas sœurs är inspelad på 16mm-film av vännen och samarbetspartnern Ben Rivers.

Beatrice Gibson (f. 1978) konstnär och filmskapare född och verksam i London.

Den vita duvans lament är en sångcykel som ihop med ljus och elektroniska klanger bildar en audiovisuell installation, specifikt komponerad för cellfängelset Vita Duvan i Luleå. De intagnas enskilda röster, representerade av högtalare placerade i fängelsets olika celler, bildar tillsammans en melodiskt flätande och långsamt framåtskridande harmonik, strävsamt vittnande om en gemensam erfarenhet. Varje enskild stämma strävar efter denna gemensamhet, men hindras genom arkitekturens påtvingade isolation. Ljusets vita och blodröda sken för tankarna till dygnets cykliska skifte mellan ljus och mörker. Som utgångspunkt för Den vita duvans lament har Horn försökt leva sig in i tillvaron för den enskilda fången, vars första tre år ofta tillbringades i total isolering, under vilka all kontakt med andra fångar var strikt förbjuden. Hur påverkas ett medvetande av den sensoriska deprivering som en isoleringscell innebär? Tystnaden och ovissheten, det knappa utrymmet vars enda indikation på tidens gång är dagsljusets cykler. Fångbiografier och förhörsprotokoll vittnar om hur den otillräckliga näringen, kvavaluften och totala frånvaron av stimulans tvingade fångarna att utveckla strategier för att stimulera hjärnan för att inte drabbas av psykos.

Det gamla cellfängelset Vita Duvan i Luleå är det enda svenska fängelse som byggts med inspiration av den brittiska filosofen Jeremy Benthams Panoptikon. Den cirkulära fängelsekonstruktionen med sin centrala övervakningsplats var menad att skapa känsla av osynligt allvetande vars huvudsakliga funktion var att göra de intagna medvetna om att de ständigt kunde vara övervakade, utan att ha något sätt att kontrollera om så verkligen var fallet. Genom det västerländska bestraffningssystemets omfattande reformering från 1700-talet och framåt kom de tidigare kropps – och skam – straffen att ersättas med nya teknologier för social kontroll genom rumslig isolering och övervakning. Cellfängelsets innanmäte sågs som ett effektivt och ljudlöst maskineri, vilket genom isoleringen – denna mardröm för själen – gradvis skulle åstadkomma en inre förändring av fången.

I sitt konstnärliga arbete intresserar sig Horn för den mänskliga perceptionen, hur musikaliska ytterligheter som hög densitet och snabba förändringar kontra långsamma skiftningar och minimal stimuli, kan skapa synergieffekter i samverkan med andra medium. Hennes produktioner sträcker sig från rent elektroniska stycken i erkanal och installationer till audiovisuella verk och samarbeten med dansare, solister och ensembler.

Maria W Horn (f. 1989, Härnösand) är tonsättare med fokus på elektroakustisk och audiovisuell musik, verksam i Stockholm.

Som en del av Vävda sånger, i samarbete med Statens konstråd.

Welwitschia Mirabilis, ofta kallad ”the toughest plant on earth”, växer vanligtvis i Namiböknen där den kan överleva flera år av extrem torka och leva så länge som 5000 år. I Thomas Häméns skulptur Still life 2020 låter konstnären en planta av arten leva inuti en Accelerated Ageing Chamber, en industriell maskin som använder strålning, värme och fukt för att påskynda åldrandet av det man placerar i den. Denna i många avseenden fungerande tidsmaskin skulle vara förödande för en människokropp, men den miljö som uppstår i kammaren påminner likväl om Namiböknens utomjordliga klimat, om än i en förstärkt form. Under den tid som konstverket är påslaget reser växten 40 år in i sin egen framtid. I och med öknarnas utbredning till följd av mänskliga industriers ackumulerade inverkan på atmosfären, är Welwitschians hemmiljö en modell för hur många landskap världen över en dag kommer att se ut. Verket blir i ljuset av denna verklighet både en dikt i stillebenform om tidens relativa verkan och ett hemmagjort experiment som vill svara på den brännande frågan om det finns liv som kan frodas i en framtida värld som vi har förbrukat.

Thomas Hämén (f. 1987, Luleå) är konstnär verksam i London och Luleå.

Havremagasinet
Long Time Listener, First Time Caller, 2020
Glas, gips, sand, fossila stenar, fjädrar, trä, video, rumsresonatorer med flera material

Historien och arvet efter Tyskmagasinen, två före detta godsmagasin, i Karlsvik utanför Luleå, genljuder i Susanna Jablonskis installation. Byggnaderna, som användes av den Tyska armén under Andra världskriget, stod fram tills nyligen som tysta vittnen över Sveriges inblandning i kriget och som fysisk motsägelse till Sveriges förmodade neutralitet. År 2016, vid årsdagen för den så kallade Midsommarkrisen, brändes byggnaderna till grunden. Från den nu övergivna tomten som branden lämnat efter sig har Jablonski samlat glasskärvor, förkolnat trä och smulten metall. Vad händer när denna laddade typ av minnesmärke helt går upp i rök? Var tar narrativet som rymdes inom magasinens väggar vägen? Jablonskis installation förmår oss att se Havremagasinet, en konsthall i vad som tidigare var ett spannmålsmagasin tillhörande den svenska militären, och Tyskmagasinen som syskon-strukturer vilka båda huserar minnen och historier som är invecklade i ett större militärt och geopolitiskt komplex. I sin installation återupplivar hon historier, ljud och spår från kriget, medan hon på samma gång genererar ny potential hos dessa platser.

Central för presentationen är de två skulpturala kropparna Long Time Listener och First Time Caller. De två skulpturerna som liknar möbelöverdrag eller scenridåer smälter trots sin monumentalitet in i gallerirummet. I skulpturernas urgröpta baksidor bär små hyllor upp objekt från platsen där elden rasade och Tyskmagasinen brändes till grunden - reliker som sammansmälter det blottade med det dolda. Från taket i utställningen hänger glasobjekt vars former hämtats ur Marc Chagalls (en återkommande referens i Jablonskis arbeten) målning Le Grand Cirque (1956). Chagalls allegoriska målning ger uttryck för det underbaras plötsliga invasion i vardagslivets rytm. Detaljer ur målningen – instrument och fyrfingrade händer – svävar över oss likt transparenta drömbilder av en plats som också funnits. Rummet, dess material och historia spelas av ett antal platsspecifika instrument, konstruerade tillsammans med musikern och samarbetspartnern William Rickman. I denna rumsliga komposition slås klanger an av det som varit och det som ska bli, som vore Havremagasinet hemsökt av sig självt.

Susanna Jablonskis skulpturpar Shagal och Dov är förfrämligade kroppar, till formen inspirerade av hästens bröstkorg, -den ena bar, den andra täckt i fjädrar- gestaltade genom korgflätning, lera och textil. Tillsammans talar skulpturerna om strukturerande av de anatomier som håller kroppar, och historier, fixerade. Marc Chagall återfinns här genom sitt Judiska födelsenamn: Moishe Shagal. Dov, å sin sida, var ett av Susannas farfars hebreiska namn, vilket han slutade använda efter att han anlänt som förintelseöverlevare i Sverige. Shagal och Dov materialiserar ett pendlande mellan personliga minnen, familjehistoria och vidare historiska narrativ. I anslutning till paret finner vi tre tunna glasbehållare som både bär och är formade av fossiliserad korall. Fossilerna spelar en avgörande roll för installationen genom sitt förkroppsligande av historiska avtryck från både fysiska kroppar såväl som dessa kroppars omgivningar.

Tack till Luleå Makerspace samt Sthlm Glas

Galleri Syster
Flights, 2015~2020
Keramik, vatten, marmor, ekträ, getingbo, papperslera med flera material

Susanna Jablonskis praktik skulle kunna beskrivas som ett utforskande av var gränserna går för vad olika sorters kroppar kan bära eller kan bli tillsammans. En marmorskiva balanserar mot tunna fötter i papperslera, ett getingbo vilar i en kudde av linnetyg, små objekt i sten och keramik leviterar från galleriets väggar; föremål och material som är monumentala i all sin vardaglighet. Verken som ingår på Galleri Syster talar om transformation och förgänglighet. De placerar oss på tröskeln till ett rum där en spänning uppstått mellan det gäckande och ogripbara och det som är högst närvarande och förnimbart. Det vilar något sublimt i dessa objekt, som kanske inte så mycket visar världen för oss som får oss att se.

Luleå konsthall
Susanna Jablonski & Cara Tolmie
Listening Curtain, 2019
Ull, sammet, nylon

Det stora tyget fungerar som mjuk och följsam arkitektur som kan skapa ett avgränsat rum för lyssnande på olika typer av platser. På den mörka sammeten är två tolkningar av pelare fastsydda samt revbenet från en av de äldsta kvinnliga urtidsmänniskorna – kallad Dinkinesh men i västvärlden känd som Lucy, namngiven efter Beatles låt Lucy in the Sky With Diamonds.

Susanna Jablonski (f. 1985) är konstnär född och verksam i Stockholm.

”Vi kan resonera även om det är skymning, för här har vi sett varandra i mörkret. Vi har stundtals haft det mörkt, men nu har vi träffat varandra i Kiruna i Svappavaara i Malmberget. Vi står eniga i skymningen!” Den 9 december 1969 utbröt den stora gruvarbetarstrejken i Malmfälten i Norrbotten. Den omfattade 4800 gruvarbetare vid LKAB: s gruvor i Svappavaara, Kiruna och Malmberget. Den vilda strejken pågick under 57 dagar och orsakerna till den var många: rationaliseringar, bristande arbetsmiljö och orättvisa löner, men också arbetsgivarens och fackets attityd mot gruvarbetarna. Strejken skulle skaka om den socialdemokratiska välfärdsstaten i grunden.

I över 10 års tid har Ingela Johansson arbetat med den vilda strejkens historia och dess relation till en radikaliserad kultursfär i 68-rörelsens fotspår. I det trekanaliga videoverket Silvertunga, den stora gruvstrejken 1969–70 tar vi del av ett montage av visuell dokumentation från strejken funnet i Norrbottensarkiv tillhörande Norrbottens Media och Kiruna kommun. Ljudet härstammar från privatpersonen Kenny Karlssons egna bandinspelningar, främst från de stora mötena i Kiruna Stadshus. Karlssons material har kompletterats med inspelningar från möten i Malmberget, dokumenterade av den lokala bibliotekarien och eldsjälen Adolf Henriksson. I verket står strejktalet och den kollektiva erfarenheten i centrum, i talarstolen blir jaget större än sig självt och uppgår i alla de möjligheter som samlingen uppbär. Talet blir också en konstform inom vilken praktisk kamp och livserfarenheter förenas med poetiska utsagor och drömmar om en värld bortom den rådande.

Ingela Johansson (f. 1976, Kalmar) är konstnär verksam i Stockholm.

Positive-Negative (morphology), 2018/2020
Grop på Välkommaskolans gård och dess jord

Implements, 2018/2020
Verktyg i keramik, glasyr med aska

Fire & Fallow, 2018/2020
Ritual, kakel i keramik, glasyr med aska

Kapwani Kiwangas praktik fokuserar på komplexa frågor kring pågående och historiska förlopp av kolonisering och arvet dessa lämnar efter sig. En grop grävs på Välkommaskolans mark och dess jord flyttas in i byggnaden. Utställningens besökare uppmanas att föra tillbaka jorden till gropen, en hink i taget. Genom en direkt fysisk kontakt med verket framhävs gärningen att ge och ge tillbaka. Efter Kiwangas ingrepp kommer ett annat ärr-liknande spår – utöver den grop som öppnat sig till följd av gruvbrytningen – bli kvar i marken och påminna om utbytet som pågick under Välkommaskolan sista månader på Malmberget. Som ett preliminärt sammanhang för sin installation, har Kiwanga bjudit in en grupp lokala kulturutövare att samlas runt en eld på skolans gård för att utbyta kunskaper och idéer om frågor kring dekolonisering och egendom i relation till naturexploatering. Sammankomsten uppmanar till aktivt lyssnande och understryker berättandets avgörande roll i överföringen av kunskap. Askan från elden blir till beståndsdel i den glasyr som ska täcka de keramikobjekt som besökarna uppmanas att använda för att återbörda skolans jord. Orden som yttrats kommer symboliskt att ingjutas i akten var gång objekten används.

Nursery, 2015
Fjällkvanne (Angelica archangelica)
Vinruta (Ruta Graveolens)
Röllika (Achillea millefolium)
Småborre (Agrimonia eupatoria)
Trä, muntliga berättelser

Kapwani Kiwanga intresserar sig för växter och de magiska egenskaper som de tillskrivits, särskilt i motståndsrörelser. Konstnären presenterar här en samling växtarter som har spelat en avgörande politisk, social, religiös eller ekonomisk roll, för särskilda individer såväl som för hela samhällen under olika skeden i historien och från flera olika delar av världen. Kiwanga ger växterna röst och bereder plats för dem i den förhärskande historieskrivningen.

Kapwani Kiwanga (f. 1978, Hamilton) är konstnär verksam i Paris.

Som en del av Vävda sånger, i samarbete med Statens konstråd.

© Kapwani Kiwanga / Bildupphovsrätt 2020

”Fundamentet bör vara gjuten betong 4 tum 4 balk väl förankrad så att bärigheten blir maximal
Jordankare förhindrar spänningar”

Skulpturen är i vit marmor och föreställer en fisk som böjer sig bakåt i en omöjlig position. Ett uttryck för en tid med en massa krumbuktande för att fixa livet. Texten på sken är en beskrivning av hur man gör en grund till ett hus, en metafor för längtan efter stabilitet och förankring.

Birgitta Linhart (f. 1971, Lansjärv) är konstnär verksam i Luleå.

Sten, mark, jord, land och berg och förhållandet mellan materian och det mänskliga är något som konstnären Hanna Ljungh arbetat med under en lång tid. Seismisk händelse är en poetisk betraktelse och en analogi över den mänskliga och geologiska tiden. Människans förgänglighet står i kontrast till det vi betraktar som det närmast eviga berget. Titeln anspelar på de skalv som orsakas av människans ingrepp i berget vid malmbrytning. De oplanerade eller spontana skalv som uppstår då berget holkas ur.

I verket läser Hanna Ljungh upp rapporter om seismiska händelser i Malmberget. Det är korta beskrivningar av vad som inträffat och var det skett geografiskt både ovan och under jord. Ljungh läser upp händelserna, en i taget, för att sedan i samarbete med Mattias Hållsten bearbeta ljudet och skapa en ljudbild som består av långsamma vibrationer och muller. Genom läsningen ltreras de seismiska händelserna via Ljunghs röst för att åter ta formen av de skalv som de beskriver.

Dessa seismiska händelser har en egen poetik och ett säreget glimmer. De är konglomerat av vardagslivets praktiska vaghet och exakt uppmätta tal. Dessa siffror anger förändringar i bergets materia, som legat orörd i kanske en miljard år, för att sedan föra in dem i vår tideräkning som en händelse en tisdag i januari strax före tre. I ljudverket rör sig konstnärerna mellan adresser och platser i Malmberget varav vissa finns kvar och andra är historia. I rörelsen utförs ett slags cirkelresonemang med reflektioner om hål, tid, skakningar, tomrum och händelser i det tomma; om bergets fantomsmärtor och om tomrummets materialitet.

Ett speciellt tack riktas till Masha Taavoniku och Johan Airijoki för deras medverkan i verket.

Hanna Ljungh (f. 1974, Washington DC) är konstnär verksam i Stockholm.
Mattias Hållsten (f. 1997) är ljudkonstnär född och verksam i Stockholm.

Som en del av Vävda sånger, i samarbete med Statens konstråd.

Gymmets klassiska attribut – glansiga pilatesbollar, en gummidoftande matta – blir i Fathia Mohidins verk scenen för en reflektion över kroppar som rör sig tillsammans, i träning och i dans, från vardagsmotion till Detroits technokultur och de fabrikslokaler där den växt fram. Mohidin arbetar i en rad parallella medier och presenterar under Luleåbiennalen verket WAVE bestående av videon KIN och en omfattande ljudinstallation i sex kanaler. Träning och kroppslig rörelse tar plats i ett tvetydigt spänningsförhållande mellan kontroll och frihet genom frågan om varför och för vems skull som vissa kroppar förväntas vara starka.

Mohidin undersöker hur berättelser om det förflutna skapas och gör med okonventionella medel en egen intervention i historieskrivningen: genom lyssnandet som en unik och undervärderad sensorisk förmåga och med myten som hävstång för att bryta upp den gängse uppfattningen om vad som är verkligt och realistiskt. Om Detroit blivit en mytologisk plats i technons historia, säger det oss då något om hur vi kan använda myten som verktyg för att skapa en alternativ berättelse om oss själva?

Med Havremagasinets historiska koppling till bruket av hästars kroppar som transportmedel framträder gymmet i WAVE som en komplex plats där gränserna för det mänskliga osäkras. Både arbete och styrka är här öppna begrepp som kan anta en ny innebörd av den plats de får i en helhetsberättelse, och hos Mohidin förenas de i rörelse – med rytmens repetition som ett sätt för människan att försättas i ett på samma gång magiskt och maskinellt tillstånd.

Ljudverket är gjort i samarbete med Adele Kosman.

Fathia Mohidin (f. 1985) är konstnär född och verksam i Stockholm.
Adele Kosman (f. 1993) är kompositör och vokalist född och verksam i Stockholm

Silvermuseet
Untitled (Leaf Slice), 2014
Untitled (Leaf Stamp), 2014
Untitled (Loop Stamp), 2014
Untitled (Loop Stamp), 2014
Gips

Santiago Mostyn intresserar sig för gråzonen mellan personliga minnen och historiska narrativ, för hur det ena plötsligt kan bli det andra. Mostyns skira och på samma gång kompakta gipsskulpturer kastar ljus över ett specifikt föremåls användbarhet, och vad det innebär att förstora ett verktyg i storlek från en relation med handen till ett med kroppen. I handen ligger mycket föga teoretiserad kunskap, och kanske särskilt i en konsthantverkares händer. Objekten är förstoringar av batikstämplar, som i sitt originalutförande är i trä. Stämplarna har Mostyn fått av sin mor, som under 80-talet var verksam som textillärare i nyligen självständiga Zimbabwe. Vad sker kulturellt i förskjutningen från originalen till dessa förstorade reliker? Plötsligt ter sig skulpturerna som kvarlevor – nästan som antika marmorskulpturer – men från en analog historia.

Havremagasinet
The Promise, 2013
Video loop

I Santiago Mostyns video-loop The Promise, är något mycket litet - en alligatorbengäddas ryggkota - uppförstorat och utforskat genom en 3D-rendering. Fisken är känd som en ”levande fossil” då den har existerat som art i närmare 100 miljoner år. Benet i videon svävar och kränger, och integrerat i installation förser videon oss med en känsla av att det är benet som ser tillbaka på oss, från ett historiskt eller utom-mänskligt perspektiv. The Promise representerar något både skulpturalt och monumentalt och anspelar på former och estetik som vägleder och stödjer oss, såväl bokstavligen som historiskt.

Santiago Mostyn (f. 1981, San Fransisco) är konstnär verksam i Stockholm.

Det var vackert ibland skildrar mötet mellan en oväntad grupp vänner som samlats för att se I fetischmannens spår, en av sex filmer gjorda av den svenska filmfotografen Sven Nykvist, i eller om Kongo mellan 1948 och 1952. Det dessa osannolika vänner har gemensamt är ett tidigare besök till Etnografiska museet i Stockholm, där ett arkiv av föremål som Sven Nykvists föräldrar samlat under sin tid som som missionärer i Kongo finns bevarat. De udda vännerna är politikern Yasser Arafat, den postkoloniala teoretikern Leela Gandhi, människorättsaktivisten Rigoberta Menchú, politikern Robert Mugabe, dramatikern Wole Soyinka, och Sveriges kronprinsessa Victoria. Även regissören Andrei Tarkovsky dyker upp, politikern Winnie Mandela har något på hjärtat och ryktet går att den fjortonde Dalai Laman finns i närheten.

Christian Nyampeta (f. 1981, Kigali) är konstnär och organisatör verksam i New York.

Ingrid Elsa Maria Ogenstedts Lichen tar plats med två skulpturer vid Luleå tekniska universitet, och en skulptur i Storforsens naturreservat. Med konstverkets olika material vill konstnären skapa en förbindelse mellan platserna och verkets tre olika delar och öppna vägar in i en berättelse.

Skulpturernas huvudmaterial är björknäver. Nävern, som blir stark och tålig när dess fibrer bryts på längden, har genom tiderna brukats för en rad ändamål i norra Sverige. Björk har också kopplats till magiska och helande krafter, bland annat som symbol för ny början och regeneration. Genom platsen och materialet skapar Lichen en väg för att ta del av en berättelse som väcker tankar om vår relation till jorden. Skulpturerna är varken träd eller varelser utan strukturer i rörelse med, mot och ifrån varandra. Verket anspelar på styrka, att växa och ta plats, historia och nya begynnelser.

Ingrid Elsa Maria Ogenstedt (f. 1982, Nacka) är konstnär verksam i Berlin.

Som en del av Vävda sånger, i samarbete med Statens konstråd.

Föreställ dig ett svagt upplyst mötesrum i avskalad stil. Runt ett bord sitter en grupp av män och håller ständiga möten. De diskuterar med varandra, skickar viktiga meddelanden till den ena eller andra personen på högre ort, men aldrig någonsin fattas ett beslut om att ingripa. Under tiden hinner en katastrof inträffa. Det nyproducerade verket Disturbed Earth är ett teatralt performance som kretsar kring en grupp byråkraters undflyenhet och oförmåga till handling, med en särskild historisk händelse som utgångspunkt.

Det amerikanska säkerhetsrådets analytiker använde termen Disturbed Earth för att beskriva hur massgravarna i Srebrenicas landskap visade sig på flygfoton. Folkmordet 1995 kunde ha stoppats: Internationella styrkor var informerade men ingrep aldrig eftersom de förblev handlingsförlamade under tiden som byråkratiska protokoll skickades fram och tillbaka. Flyktingar som sökte skydd i FN:s basläger överlämnades till förövarna och transporterades därefter till en säker död. Disturbed Earth adresserar den skrämmande motsättningen i att FN, som inrättats för att säkra fred genom rättsstatsprincipen, inte lyckades skipa rättvisa eftersom lagens långsamma beslutsprocess hindrade ett ingripande i tid.

Verket består av två delar: en film och en rumslig intervention framtagen i samarbete med arkitekt- och designduon Aslihan Demirtaş och Ali Cindoruk (KHORA). I Luleå konsthalls gallerirum tecknas linjer över väggar och golv, dessa abstrakta former markerar konturer över de utrymmen där filmens scener utspelar sig. Linjerna betecknar den skarpa och avgörande frikopplingen mellan den globaliserade byråkratiska platsens beslutsrum och fältet där verkligheten utspelas och brotten begås.

Didem Pekün (f. 1978, Istanbul) är filmskapare och akademiker verksam i Berlin och Istanbul.

Charlotte Posenenske (1930~1985) var en konceptuell konstnär och sedermera sociolog verksam i Tyskland. Hon påbörjade sin konstnärliga karriär efter Andra världskrigets slut och ägnade sig först åt måleri men vände sig i sextiotalets början alltmer mot ett konceptuellt arbetssätt. Under sin korta men högst produktiva karriär konstruerade hon ett antal serier, i olika material och former, alla tänkta att kunna reproduceras i oändlighet. Hennes verk utmärks av sin radikalt öppna och obundna natur. Serie D, som visas i olika skepnader på Luleå konsthall och Havremagasinet, tillkom år 1967 och blev hennes sista. Serien består av sex olika delar, så kallade fyrkantsrör, vars form baseras på industriella principer såsom geometri, standardisering och massproduktion.

Posenenskes avsikt var att seriernas delar skulle kunna sättas ihop fritt. Med andra ord kan varje verk anpassas efter rum eller situation och utmanar på så vis frågan om upphovsrätt och individuellt konstnärskap. Posenenske föreställde sig att en curator, intendent eller till och med betraktare skulle sammanfoga och ändra en installation utifrån hans eller hennes egna kriterier, vilket innebär att konstnären överlåter en del av sin auktoritet åt andra.

Genom att sälja sina verk osignerade, i oändlig upplaga och till självkostnadspris infiltrerade och kapade hon konstmarknadens kapitalistiska mekanismer. Hon föreställde sig konsten som en social och gemensam handling tillgänglig för en bred publik, snarare än något skapat av individer för individer. Posenenske utvecklade ett slags massproducerbar minimalism som via sitt omfamnade av enkla geometriska former, repetition och industriell tillverkning förkastade etablerade formella och kulturella hierarkier.

Från att ha sökt besvara 1960-talets trängande socioekonomiska frågor förkunnar hon, i samband med 1968:s politiska händelser, konstens oförmåga att påverka viktiga sociala problem och överger sin konstnärliga karriär. Istället vänder hon sig till sociologin och specialiserar sig på arbetsrätt och industriella arbetsprocesser. I detta fält, även i nära förbindelse med fackföreningsrörelsen, är hon verksam fram till sin död 1985.

Charlotte Posenenske (1930, Wiesbaden–1985, Frankfurt).

I Sofia Restorps bildvärld möts man av en parallell verklighet. Tiden är ickelinjär och färgvalen är expressiva, i bilderna blir vardagsobjekt till kärl för föreställningar, känslor och personligheter. I Restorps nya serie teckningar präglas bildrummet av ett trångt, nästan klaustrofobiskt perspektiv som omsluter symboltunga skeenden. Ett trafikljus gula lampa blir till ett brännande ljus som fryser tiden.

I en annan bild följer man en morots kamp mot det säkerhetsbälte som välvilligt tvingat ned den mot en skärbräda. Skalförskjutningar ger objekten ny karaktär och förändrar deras inbördes relationer. I verken, som är gjorda med färgpennor på papper, är en emotionell ambivalens återkommande, likaså känslan av otålig väntan på en oklar framtid. Ett porträtt av ett känslomässigt tillstånd konstnären delat med människor, lokalt och globalt, det här året.

Bilderna blir till poetiska analyser av ett samhällstillstånd, samtidigt som de är porträtt av Restorps personliga inre värld där samtidens rena absurditeter behandlas med en känslighet som ibland gränsar till ursinne. Teckningarna är tillkomna under konstnärens tillfälliga flytt från London till Gällivare sommaren 2020. Från en världsmetropol som satts på paus på ett sätt som tidigare inte upplevts till ett samhälle som befinner sig i en mellanperiod där det nya, på ett sällsynt konkret sätt, håller på att ersätta det gamla.

Sofia Restorp (f. 1986, Nora) är konstnär verksam i London.

En stor larv kryper ut ur en brödlimpa som angripits svårt av ett grönaktigt mögel. En tår faller ned från ögat i larvens lätt mänskliga ansikte. Den har en penna i handen att skriva eller teckna med. Men vem är denna larv? Vart är den på väg, och varför känner vi både avsmak och sympati inför scenen som utspelar sig? Iris Smeds, som med performance och skulptur undersöker frågor kring värde och arbete, utforskar i det nyproducerade verket Verklighetens larv konstens funktion och villkor.

I larvens skepnad framträder konstnären såväl som varan, producenten och konsumenten, med larven och brödet som aktörer i en metaforik som sträcker sig från verklighetens brödjobb till brödets roll som statusmarkör i samtidens kulturella system. När bröd tycks stå för både bild och materiell verklighet avtecknar sig en hierarki där världen bestäms av sin avbild. I detta spel är realiseringen av degens potential en känslig process där den sköra jästsvampen hotas av möglets aggressiva fungus och där larven alltid riskerar att bränna antingen sig själv eller brödet under bakningen. Kritik och lek sammanförs till en kombinerad förmåga att ljuga och drömma i Verklighetens larv, där den illojala larven trots sin sårbarhet kan utöva en subversiv makt när den med list kontrollerar bilderna av världen.

På Luleå konsthall visas också 0–9 Bye (a bugs life). Verket består av en skulpterad mantel i rosa satin med siffrorna 0~9 uppradade. Att räkna livet i siffror är en typ av dubbel handling: man kan räkna ned till dödens slutpunkt eller så kan man räkna tiden i ett försök att besvärja sig mot döden, ett sätt att prova att kontrollera tiden genom att räkna den. På så vis infogas livet i ett slutet system. Siffrorna kan bli vad som helst (en allegori för livet och döden) men de fortsätter också alltid vara siffror. 0~9 och sen dör man. Konstnären minns besvikelsen från barndomen i vetskapen om att det inte fanns fler siffror. Manteln liknar fjärilen som efter förpuppningen nått till livets slutpunkt.

Iris Smeds (f. 1984, Härnösand) är konstnär född och verksam i Stockholm.

Augusta Strömberg föddes 1866 i en fattig småbrukarfamilj i Skuttunge utanför Uppsala och flyttade 1896 till New York för att etablera sig som konstnär, där hon i stället möttes av motgångar och drabbades av schizofreni. Enligt läkarna var grunden till hennes sjukdom besvikelsen över förhoppningar som aldrig infriats, och efter sin återkomst till Sverige kom hon att från år 1900 tillbringa sina återstående 54 år på mentalsjukhusen Ulleråker och Beckomberga. Trots detta fortsatte hon att måla sig genom hela sitt liv. Hennes konstnärliga kvarlåtenskap finns bevarade av Medicinhistoriska museet i Uppsala.

Strömbergs säregna bildvärldar innefattar ofta profetiska motiv där hon själv intar en central plats – som kvinnlig Messias, helgon eller domare – med attribut både från den jordiska och den överjordiska världen. Med en komposition som tycks hämtad från rysk-ortodoxt ikonmåleri återger hon narrativ av efterföljande händelser parallellt på samma bild, och i den karaktäristiska gurteckningen rätas linjerna ut kring moduler som förhåller sig lika tydligt till bildramens rektangel som till anatomiska former. Hon avbildar personalen från vardagen på sjukhuset och världen som pågår utanför, lantbruk och stadsmiljöer, från hemarbete till fotografiska processer.

Strömberg ger tydliga konturer till figurer och föremål men placerar in dem i en helhetsbild av världen där det moderna sammanförs med traditionella folkmotiv. I sitt självporträtt som konstnär i sekelskiftesdräkt avbildar hon sig med en helt ny uppfinning i handen: en airbrush från USA. I sin blandteknik var det stundtals detta verktyg hon använde för att skapa scener där New Yorks skyskrapor syns bredvid Skuttunge kyrktorn och präster vid sidan av lantarbetare, genom bildplanet placerade i samma verklighet. Detta är första gången Strömbergs samlade verk visas i ett större konstsammanhang.

Augusta Strömberg (1866, Skuttunge–1954, Beckomberga).

Tack till Medicinhistoriska museet i Uppsala och filmaren Staffan Lamm som introducerade Strömbergs verk och liv för oss.

1876 gavs boken Modern Magic ut av en man vid namn Professor Hoffman som även var verksam som Illusionist. Boken är en avhandling med intentionen att rationalisera idén om ”magiskt tänkande” och visa på att något sådant absolut inte existerar. Detta sker samtidigt som tron på vetenskap breder ut sig och världen rationaliseras och moderniseras. Allt ska gå att förklara. Illusionistens roll blir att på ett kliniskt vis framställa ett behov som finns hos människan; att inte förstå, att tro på en hemlighet. Men ändå ska alla veta att det bara är ett trick och en illusion. Idén om denna moderna magi blir då till en slags fantomsmärta, ett substitut, en tomhet och ett vackert bedrägeri i en värld som är avförtrollad, men ändå ter sig omöjlig att förklara.

Arne Stenman var en Illusionist. Ingen minns längre vem han var, bara små fragment av honom finns kvar. Från 1952 till 1963 drev han Nordiska Trolleri-Apparat-Fabriken i Nelkerim, belägen långt in i skogen. Han sålde illusionstrick via postorder och tillverkade illusionsapparater. Hans hus och fabrik revs i samband med att Vattenfall köpte marken 1964 då dämningen av Luleälven skulle äga rum och de befarade att huset skulle hamna under vatten (vilket det aldrig gjorde). I en lada bredvid den rivna husgrunden blev resterna av trollerifabriken kvar. Illusionisten som inte ville synas. Arne Stenman vistades på jorden och färdades genom livet utan att märkas. Hans slutgiltliga illusionstrick: att gå upp i rök. Kvar finns en lada full av beskrivningar av hans illusionstrick och rekvisita som långsamt förmultnar och återtas av jorden. Det latinska ordet Textus betyder både ”text” och ”textil”. Arne Stenmans trollerirock, -dukar och draperier blir till texten om hans liv. Textilierna förtäljer en ordlös berättelse, konkret och samtidigt dunkel, omöjlig att komma åt.

Isak Sundström (f. 1983, Gotland) är konstnär och musiker verksam i Stockholm.

Som en del av Vävda sånger, i samarbete med Statens konstråd.

Som en utställning i utställningen presenterar Norrbottens museum Svärta: Svenska fotografer i den tunga industrin, 1968~74 i en av Välkommaskolans salar. I ett och samma land, i samma tid, riktades tre blickar – Yngve Baums (1945~2016), Jean Herman- sons (1938~2012) och Odd Uhrboms (f. 1941) – mot samma sociala verklighet, nämligen arbetet i gruvor, varv och tung verkstadsindustri. Denna gemensamma iakttagelse, som tycks lyda reglerna för det antika dramat, fångar ett skede av rik dialog mellan vårt samhälles historia och den om fotografin.

Det var företrädesvis i svart och vitt som sextio- och sjuttiotalen tecknade något som ännu inte gick under benämningen ”dokumentärfotogra ”, men som överskred fotojournalistikens konvention för att hantera ”bakgrundsämnen”. Utan att samverka har dessa tre undersökande fotografer, som vittnar, lika mycket som de implicit fördömer, lyckats fånga porträtt, inkännande studier av dessa arbetare som de mötte. Som de accepterades av och vars hårda dagliga jobb de beskrev.

De gav varje ansikte en individualitet, tilldelade varje arbetare, tidigare kollektivt betraktade som ”arbetskraft”, en unik identitet. Ett halvt sekel senare fortsätter dessa ansikten, dessa blickar, att ifrågasätta oss. Vid sidan av fotografierna innehåller utställningen också arkivmaterial och korrespondens från 1969 års gruvstrejk som inleddes i Leveäniemigruvan i Svappavaara. Strejken spred sig med en löpelds hastighet. På fredagen var 4 800 gruvarbetare i strejk – i Svappavaara, Kiruna och Malmberget. Uppslutningen var i det närmaste total. Och det hela ägde rum vid sidan av fackföreningen. Strejken var vild, en sällsynthet i samförståndets Sverige. Och skulle pågå i tre månader. Odd Uhrboms och Sara Lidmans bok Gruva hjälpte till att gjuta mod i de strejkande gruvarbetarna. (Boken räknas idag till och med som en utlösande faktor.) I lyckönsknings- telegram från hela världen manifesterades en internationell solidaritet med gruvarbetarna.

Yngve Baum (1945~2016), Jean Hermanson (1938~2012) och Odd Uhrbom (f. 1941).

I samarbete med Norrbottens museum.

Utställningen är producerad av Landskrona Foto med Christian Caujolle som curator. Den har tidigare visats på Arbetets museum i Norrköping och Norrbottens museum i Luleå.

Foto: Yngve Baum

Norrbottens museum
Big science, small country, 2020
8mm film, stereoljud
Stål, betong, granit, kvarts, skiffer, morän, polyester, pigment, uppstoppad fjälluggla

Erik Thörnqvist arbetar med olika fiktiva, historiska, kollektiva och personliga referenser för att utforska affektiva tillstånd och arbete. Hans arbeten inlemmar tid såväl som rum – ett fiktivt och erfarenhetsbaserat universum som stegvis framträder för oss. Hans installationer utforskar begrepp som autenticitet och objektivitet, genom ett på samma gång encyklopediskt och kvasi-vetenskapligt tillvägagångssätt. För Luleåbiennalen 2020 har Thörnqvist producerat nya verk, Cartesian Crawler som visas på Luleå konsthall samt Big science, small country på Norbottens museum. Befintliga verk visas på Silvermuseet i Arjeplog.

I installationen Big science, small country återvänder Thörnqvist till den evakueringsväg hans farfar var med och byggde på 1960-talet, i samband med konstruerandet av Esrange rymdstation. Norr om Övre Soppero, med sin avfart från väg E45, slingrar sig denna grusväg än längre norrut ut mot ”Krasch-zon B”, det område där möjligt rymdskrot skulle kunna falla ned i de lokala Samebyarnas vintervistelse. Genom sin farfars blick skildrar Thörnqvist ett infrastrukturprojekt som står med ena benet i Kalla krigets kapprustningspolitik och det andra i en både jordisk och atmosfärisk expansionism, som ställer frågor om vilka existentiella konsekvenser som följer i de teknologiska framstegens spår.

Ljud: Robin Rådenman
8mm film: Karl-Erik Thörnqvist

Verket är producerat i samarbete med resurscentrum för konst och Swedish Lapland AiR.

Luleå konsthall
Cartesian Crawler, 2020
Rostfritt stål, galvaniserat stål, naturgips, polyester

”Den kartesiska kryparen” är en fabulös varelse, en vålnad som härrör från och alstrats i Krasch-zon B. Den kan röra fritt sig över den horisontella x och den vertikala y-axeln, den har en agens och existerar mittemellan. Skulpturen refererar till de skyddsrum som finns längs med vägen i Krach-zon B (vilken avhandlas på Norrbottens museum) då skulptur och skyddsrum har samma mått. Cartesian Crawlers närvaro rymmer komplexa och politiska frågor som rör plats, kulturarv, kolonialism och acceleration. Vår tids galloperande tillväxt, där vi pendlar mellan utopi och dystopi, liknar klassiska, religiösa föreställningar om apokalypsen där vi obönhörligt rör oss mot katastrof och utplåning. Kryparens krumbuktande leder oss måhända mot en annan typ av värld.

Silvermuseet
What is the sun called?, 2020
Print på MDF

Have you seen the sun?, 2020
Print på MDF

Eskulapsnok, 2019
Polyester, jesemonite, gips, betong, stål, akryl, lack

Frobens hand, 2019
Gips, pigment

Sol, 2019
Majsstärkelse, akryl

Sampo, 2019
Stål, jesmonite, gips, akryl, bronspulver, laseretsad björkfanér

Vad får oss att vilja skåda bortom stratosfären, gräva oss djupare ned i jordskorpan, programmera tekniker som tar oss bortom vår förståelse eller till och med låter oss förneka verkligheten? Installationen Sampo tar avstamp i det metallurgiska översiktsverket De re metallica av Georgius Agricolae, publicerad år 1556. Boken är ett av de tidigaste redogöranden för gruvexploaterings olika stadier och bestod som den mest auktoritativa texten på ämnet i närmare 180 år efter dess utgivning. En avbildning av ett skillingmynt i formen av ett kugghjul från 1700-talet, utgrävt i Luleå, såväl som den Eskulapstav som förekommer på De re metallicas försättsblad ingår också i Thörnqvists skulptur som en slags symbolik över naturens, teknologins, mystikens och vetenskapens intima förbindelser.

Erik Thörnqvist (f. 1994, Umeå) är konstnär verksam i Stockholm och Luleå.

Listening Curtain, 2019
Ull, sammet, nylon

Det stora tyget fungerar som mjuk och följsam arkitektur som kan skapa ett avgränsat rum för lyssnande på olika typer av platser. På den mörka sammeten är två tolkningar av pelare fastsydda samt revbenet från en av de äldsta kvinnliga urtidsmänniskorna – kallad Dinkinesh men i västvärlden känd som Lucy, namngiven efter Beatles låt Lucy in the Sky With Diamonds. I samarbete med Susanna Jablonski.

Crooning Inwardly, Gyrating Discreetly, 2020
Ljudverk
9 min

Ljudverket Crooning Inwardly, Gyrating Discreetly väver samman flera inspelningar av en röstövning som konstnären Cara Tolmie själv utvecklat och som hon kallar Internal Singing [Invändig sång]. Såväl som att utforska ljudandet i både in- och utandningen är övningen en själv-lindrande beröringstaktik som Tolmie utvecklat för att lindra symptom efter en hjärnskakning. Det är en synestesisk lyssningsövning som kännetecknas av cirkulära vokalljud, lätta rörelser och beröring som ämnar att förflytta rösten genom och mot andra delar av kroppen än munnen.

Det invändiga sjungandet vecklar ut sig på följande sätt: ”Jag koncentrerar mig på hur jag andas och tystar ned kroppen. Jag styr min uppmärksamhet mot min hud som nu är en spröd förbindelse mellan min kropps inre och dess yttre delar vilka kan beröras. Jag känner vilka platser min kropp ber om att få bli rörd på. Sakta höjer jag mina händer och låter dem dras mot dessa två platser på min kropp. Jag koncentrerar mig återigen på min andning och låter ett ljud yttras mycket långsamt, både på in- och utandningen. Jag föreställer mig att ljuden dras utifrån, runt och mellan de två punkterna var jag rör min kropp. Jag hör inte ljuden på förhand utan försöker att låta dem träda fram av egen vilja. Sedan spelar jag ljuden genom min kropp, jag manövrerar dem och utforskar dem genom lätta upprepade rörelser och både tilltagande och avtagande tryck vid beröringspunkterna. På så vis kan jag skicka vokalljuden in i min kropp till beröringspunkterna. Jag kan också skicka ljuden genom min hud till mina fingertoppar. I allt detta kan jag hitta nya vokalljud genom att föreställa mig att min röst rör sig mellan och genom de två punkterna, genomsyrade av mitt kött och blod, organ, nerver och celler.”

Cara Tolmie (f. 1984, Glasgow) är konstnär verksam i Stockholm. Tillsammans med Susanna Jablonski driver hon forskningsprojektet Gender of Sound.

Tommy Tommies fotografier är hämtade från projektet Kan Sverige klara sig utan Norrbotten?, en ännu ej utgiven publikation med fotografier från 1970 och 1980-talets Norrbotten. Projektet syftade till att skapa en heltäckande bild av Norrbotten som samhälle. Här skildras fisket, midnattssolen, vårvintern, industrierna, proteströrelsen och kampen för arbete och mot utflyttningar till söder. Här finns också kulturlivet, teatrarna och folkbildningen representerade. Fotografierna är poetiskt komponerade i möten mellan porträtt och karga landskap, människor och industrier, folksamlingar och slagord. De är sprungna ur ett hos fotografen samhälleligt engagemang och en nyvunnen insikt om Norrbottens särart och centrum. Projektet var just på väg till tryckpressarna innan livets omständigheter kom emellan och stoppade utgivningen. Nu mer än 40 år senare är Luleåbiennalen stolta över att få presentera delar av detta episka verk.

Tommy Tommie tillhör en av Sveriges främsta fotografer. Han flyttade från Stockholm till Norrbotten i början av 1970-talet för att arbeta som lärare i fotografi på Kalix folkhögskola. Dessförinnan hade han bland annat arbetat med gruppen Bildaktivisterna i Stockholm, som skapade kollektiva mediala sammanslutningar och händelser för samhällelig aktion. Gruppen arbetade utifrån devisen om att sätta solidaritet och människovärde framför lönsamhet och att till allmänheten förmedla alternativ information som en motvikt till den borgerliga indoktrineringen.

Som en direkt fortsättning på detta initiativ drog Tommy Tommie igång Norrbottens bildgrupp: ett kollektiv av fotografer, keramiker, tavelmålare, konststuderande, teckningslärare, förskollärare och journalister som gjorde utställningar i alla möjliga lokaler och tekniker. Bildaktivisternas tankegångar ekade också vidare i nya medieaktivistiska engagemang i Norrbotten. Tommy Tommie var bland annat delaktig i organiseringen av tidsskriften Norrlandsbulletinen som drog igång sin verksamhet 1971, med informationsgruppen för Norrlandsfrågor i Kalix som distributör. Tidskriften ställde sig till förfogande för samhället och människor uppmanades att dokumentera sin omgivning genom bild och text. Ämnena kretsade kring kampen för arbete på hemorten, bibehållen service, att stoppa tvångsförflyttningar, och rätten till ett människovärdigt arbete.

Tommy Tommie (f. 1941, Stockholm) är fotograf verksam i Töre.

Tack till Erik Viklund.

1963 drabbades jazzpianisten Mal Waldron av ett nästan dödligt sammanbrott som raderade hans minne och förmåga att spela piano. Han åter fick långsamt sina färdigheter genom att lyssna på sina egna skivor och studera hela sin tidigare produktion. Världen återskapades genom hans eget skapande, det som plötsligt hade förpassats till historien återtog sakta sin plats, men samtidigt var det förstås också förändrat.

Fönstren blev till en glastrumma sammanflätar berättelsen om Waldron, konstnären och två pianister, var och en i olika stadier av att komma ihåg och glömma All Alone, titelspåret på Waldrons första skiva efter hans återhämtning. Valenza skapar här en komposition för minnesarbetet, kopplat till avlärning och omlärning. Finns det en produktiv plats i gränslandet mellan de två? Kan det spruckna betraktas som en öppning?

Verket består av en tvåkanalig videoinstallation och skulpturer i form av dörröppningar eller fönster. De skymmer sikten för lmerna, och i takt med att vi rör oss runt i rummet förändras hela tiden vårt utsnitt. På så vis skapas en kontrast till filmens intima situation där två kvinnor sitter ensamma i sina hem och spelar piano. Som vittnen till dessa scener blir vi varse vår position, den som hela tiden påverkar vår horisont.

Med Felicia Neilsen och Sue Tenander.

Danae Valenza (f. 1985, Adelaide) är konstnär verksam i Stockholm.

Vidsträckta ytor mellan blockformade bostadshus och experimentella betongstrukturer utgör skådeplatsen för en re ektion över staden Brasília i Ana Vaz videoverk Sacris Pulso. Genom rader ur författaren Clarice Lispectors böcker framträder Brasiliens centralplanerade huvudstad som ett spöke från den arkitektoniska modernismens utopi, och med kollagets överlagringar arbetar sig Vaz fram till anakronismen som princip. För det är kring temporalitetens paradoxer som lmen kretsar, i sin gestaltning av en värld där framstegsberättelsen förlorat sin trovärdighet och där en sträng som slås an på ett basinstrument kan få bilar, linbanor och vattenfall att byta riktning för att i en sugande rörelse i stället dras baklänges. Fordon och farleder av alla slag står i denna lm för de maskiner och system som en gång representerade framtidstro men vars acceleration i dag blott tycks transportera oss längre bort från världen. I Sacris Pulso fogas Ana Vaz personliga för utna samman med Brasiliens moderna historia genom att hon själv är född i Brasília och genom bruket av bildmaterial från filmen Brasiliàrios (1985), där Cláudia Vaz – konstnärens mor – spelar rollen som Clarice Lispector. Staden Brasília framställs här inte bara som ett jättelikt infrastrukturprojekt utan också som ett kusligt minne av en framtidsdröm som rymmer såväl begär som fasa och där en blodröd karta förenar tidigare generationers science fiction med de jordsystem som underbygger vår verklighet.

Tack till Light Cone, Paris.

Ana Vaz (f. 1986, Brasília) är konstnär och filmskapare verksam i Paris.

I Enligt lag från 1957 gör Peter Weiss en genomträngande dokumentär skildring om klaustrofobi, alienation och sexualnöden i ett ungdomsfängelsei 1950-talets Uppsala. Från oväntade vinklar fångar han den avskalade fasaden och dystra interiören. Dessa sekvenser visualiserar på suggestiv väg maktens strukturer i ett fängelse. Filmen inleds med texten ”Denna film har censurerats av staten. Vi, som gjort filmen, har hindrats i vår yttrandefrihet. Ni, som ser filmen, ansågs kunna ta skada av vissa verklighetsdetaljer. Sluttext: rättvisa skild från kärlek blir hämnd.”

Peter Weiss (1916, Potsdam–1982, Stockholm) var konstnär, författare och regissör.

Hans Nordenström (1927~2004, Stockholm) var arkitekt och konstnär.

Tack till Filmform.

Constantin Brancusi, född 1876 i Hobita, Rumänien, död 1957 i Paris, var en pionjär inom modernistisk skulptur. ”Vad har han med mig att göra?” frågar sig Mats Wikström. “Brancusi är big time, det är inte jag. 2018 såldes en av hans bronser för drygt 70 miljoner dollar, jag sålde kanske något för 7 000 kronor, visserligen plus moms. Vi har nog inte så mycket gemensamt. Men ett av hans verk, Endless Column, har funnits i mitt medvetande sedan jag såg det på omslaget till en konsttidskrift i slutet av 90-talet.”

Under en period av intensivt snidande blev ett avbrutet skaft på en sked början till Wikströms skulpturgrupp med relief som Luleåbiennalen visar. Skaftet bestod av en zickzack-form som efter en tid monterades på en platta. ”Oansenlig men på något sätt stor i sin litenhet”. Tankarna gick till Brancusis Endless Column där en form upprepar sig på ett liknande sätt och den lilla skulpturen blev den första i en serie av ”Brancusi-liknande” verk. Den tillhörande reliefen visar en scen där en förstorad version av den ursprungliga lilla Brancusi-liknande skulpturen betraktas av den lokala konstkritikern Bertil Sundstedt. Det hela utspelar sig på Luleå konsthall där vi nu betraktar den som betraktar. Möjligen kan konstverkets scen bli verklighet eftersom Wikström gör en större utställning på konsthallen i november 2021, ett år efter biennalens öppning.

Mats Wikström (f. 1954, Stockholm) är konstnär verksam i Råneå.

Folkets fiende – Ett fältarbete av Måns Wrange utspelas i realtid, varför filmen fortsätter att produceras under hela biennalens utställningsperiod, från trailer vid öppning till färdigt verk på biennalens sluthelg. Filmen utgör en del av projektet The Scandal Syndrome, som sedan 12 år tillbaka bedrivs av Wrange och litteraturforskaren Maria Karlsson. Tillsammans utforskar de fenomenen ”konstskandaler/konstkonstroverser” som symptom på den växande politiska och värderingsmässiga polarise- ringen i samhället som det senaste decenniet har blivit särskilt framträdande i det offentliga samtalet om konst och kultur. Dramat hämtar inspiration från klassiskt antropologiskt fältarbete såväl som dramaturgi från dokusåpor och TV-serier med me- lodramatiska inslag från operavärlden.

Ett tidigare verk i projektet visas också i biennalen: The Rashomon Project. Där följer Wrange projektet The Banned Image av konstkollektivet Vector som skulle ha visats i slutet på 2017 års upplaga av GIBCA men som mystiskt försvann strax innan sitt offentliggörande för publik. Filmen följer genom ett avancerat AI-baserat textanalysprogram, utvecklingen av de rykten och spekulationer som orerade på sociala medier om vad det färdiga verket The Banned Image skulle ha handlat om och om det blev stulet, vandaliserat eller censurerat.

Skulpturen Monument är en modiferad version av den klassiska svenska kaffeservisen Blå Blom med sex pipar på kaffekannan istället för en. Kaffet rinner genom kannan, ner i kopparna och därefter ner i en bassäng av kaffe där det via en pump tvingas upp igen genom kannan i en oändlig cykel. Verket ingår i projektet Godhetens estetik och politik som Måns Wrange arbetade med under åren 1991~99. Ett projekt som tar sin utgångspunkt i visionen om den svenska välfärdsstaten under 1930-talet där hemmet användes som både en metafor för ”det goda samhället” och som platsen för några av de mest grundläggande sociala reformerna där det vardagliga ”lilla livet” skulle rationaliseras och medborgarna fostras till att bli ”goda medborgare”, inte enbart genom politik utan också estetik.

Måns Wrange (f. 1961, Åhus) är konstnär verksam i Stockholm och Oslo.

Den performativa installationen Bikt av Markus Öhrn kretsar kring äldre generationers tornedalskvinnor och deras vittnesmål. Under sommaren 2020 genomförde poeten David Väyrynen djupintervjuer med nio kvinnor födda 1940~1950 om deras upplevelser av att växa upp som kvinna i Tornedalen och hur det har format dem som människor. De transkriberade samtalen har bearbetats till ett manus som ligger till grund för installationen. I formen av en stämningsfull ritual i kyrkorummet, ljussatt av levande ljus och tonsatt med nyskriven orgelmusik som spelas live av kompositören Arno Waschk, framför nio äldre män från Tornedalen verkets text. Bikt pågår i fyra timmars tid i vintermörker och tar under 2020~2021 plats i olika kyrkor runt om i Norrbotten, publiken kan komma och gå som den vill.

Markus Öhrn (f. 1972, Niskanpää) är konstnär och teaterregissör verksam i Tornedalen.